En lång härlig pyjamashemma dag med två av mina favorittjejer igår, slutade med en hastig färd ut till vikbo. Sandra skrämde mig verkligen när hon ringde och sa att Pärlan var sjuk, att hon låg ner. Pizzan som just hämtat åkte ner på mindre än fem och Johanna och Jennifer fick åka hem igen och vi åkte ut till min fina flicka.

Hon var ju sjuk för två år sedan, precis när jag fått henne. Det var otäckt den gången, då låg hon en vecka och bara stönade, hade problem med att ta sig upp och alla leder "klickade" när hon rörde sig.

Nu hade som tur var Sandras föräldrar lyckats knuffa upp henne tills vi kom dit: Vintertäcket låg på, hon hade fått mat att tugga på, så hon var nog räddad från något hemskt. Tur att dom finns där ute, hade de inte sett henne vet jag inte hur det hade slutat!

Imorse tog vi dock med henne på en promme och hon var mycket varmare under täcket, så hon är nog utom fara. För denna gången.

Vad gör jag när hennes sista dag i livet kommer?

Kan inte tänka på det. Hon är min räddning undan vardagen.