Jag minns kalla vinterkvällar och nätter. Och mornar. Det är iskallt i rummet, men ljust, två stora fönster utan gardiner. En säng som är alldeles för mjuk för att egentligen vara bra. Iskalla fötter på mig, precis som nu. Vill egentligen ha på mig sockar, men då kan man inte mysa in fötterna mot "elementet" bredvid. Datorn har lämnats på för att musiken ska söva.  Och jag hatade Winnerbäck. Och en enda kväll/natt/morgon vad det nu var, fick mig att ändra mig.

Låten var Elegi. Jag minns att jag låg hopkrupen under ett tjockt täcke. Huttrade lite av kylan i rummet, drog täcket tätare runt huvudet och upp ovanför nästipen. Tittade ut och såg staden vakna. Och jag kunde inte sova. Jag hade en sån hemsk lycklig känsla i mig, och leendet var stort trots att jag visste att det inte skulle vara länge. Det gjorde de inte ofta. Och jag visste att just då, hade jag det som bäst.

Och fy sjutton vilken saknad som kryper över mig ibland. För jag hade så himla roligt! 75% av tiden. Resten var motsatsen. Toppar och dalar.

Den som gör dig lyckligast, gör dig också olyckligast. Den som gör dig gladast, kommer göra dig mest ledssen. Men jag älskade topparna att dalarna glömdes fort. Vi vet ju hur det gick. Vintern tog slut och där också topparna och dalarna. Nästan iallafall. För det mesta ligger det i ett bagage jag förträngt. Men ibland, vissa stunder, kommer den där stunden krypande. Och just precis då, och bara då, vill jag ha den tillbaka.