Everybody tells me, it's going to be better

Åhhhh! Ångest! En ordentlig sådan! Pallar inte. Det här är det värsta jag vet. Att jobba hela dagen och komma hem vid tio. Se ett kök i kaos och ingen mat, (ja, jag är bortskämd, jag vet.) Och det är fredag eller lördag kväll. Kvällen alla ser fram emot för att det alltid händer något roligt. Och ikväll gör alla jag pratat med något roligt. Och jag? Jag sitter här och hatar att vara ensam, jag är inte gjord för att vara själv. Det kryper i kroppen. Ingen har haft direkt tid eller lust att prata med mig, för dom gör annat. Jag jobbar ju igen imorgonbitti. Annars skulle jag såklart vara någon helt annanstans än här i mina egna dystra tankar. Det är som ett fängelse..Den sista plats jag vill vara på.,,;/

Trots att varenda sekund av ensamhet sköljer en dysterhet över mig, kämpar jag ju. Jag vet att vissa saker jag gör är helt rätt. Att andra är helt fel. Men man gör ju allt för att hålla sig ovanför ytan, för att inte kvävas igen. Igår såg jag ljuset en stund igen. Blev förvånad faktiskt. En planerad hemmakväll med festande folk, där jag tänkte vistas med cola och mysbyxor(det som passade mitt humör), ändrades till en kväll på munken, där vi såg salem al fakir spela. Inte perfekt för mitt humör, blev stundom alldeles för berörd av hans musik och tårarna var alldeles för nära till hands. Men trots att Jenn och Karro gjorde mycket för att få mig att le, vart det hårt och jag funderade på hemgång istället.

Någonstanns där träffade jag Johanna och Zandra, vilka följde med oss tillbaka till Eme och Philip där alla andra var. Johannas energiska dans hela vägen dit fick mig tillslut att skratta, och efter övertalan av martin och tjejerna, gick jag tillbaka till munken en stund, för att sedan mötas upp allihopa på Palace. Nykter var jag och faktum är att så fort vi kom in på dansgolvet glömde jag alla känslorna från de senaste dagarna! Fick reda på att mina älskade sörpingskillar var där, gänget från eme var där, några nyagamla bekantskaper var där, det var så underbart att bara dansa av sig allt! Och bara vara med de som alltid får mig att må bra när jag mår som bäst. Hade tillslut en toppenkväll, och trots att jag visste om att det blev mindre än sex timmars sömn och ett väntande elvatimmarspass, var det värt det. Ensamheter sköljde över mig igen imorse, men att veta att jag kunde ha så kul, om än för bara två timmar, så ger det mig styrka att ta mig igenom mina tårar.

Ni säger att det kommer att bli bättre. Jag svarar att jag vet det. Men jag har inget tålamod med att ta mig igenom vägen dit. Pappa gav mig världens sämsta råd: Gå inte och gräv ner dig. Du har varit ledssen i flera dagar nu, det är bara att göra något åt det!

Tack pappa för din finkänslighet. Jag stänger inte ute mina känslor, jag lever ut dom.

Vilka pärlor ni är!<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0