Nu ska jag berätta något för er...
... Om två timmar är det EXAKT 365 dagar sedan jag tog det stora klivet ut i vida världen. Dagen jag åkte till min nya familj, i ett nytt land, med ett halvt främmande språk.
Dagen idag är någon jag kommer minnas länge, alla känslor inför att åka blandades med ett lugn någon gav mig i några få timmar, när jag glömde bort det som skulle komma. Det var vilbergsmarknad idag...
Om två timmar är det också EXAKT 6 månader sedan som jag tog det stora klivet att lämna min tredje familj och komma hem till mina första och andra. Jag återvände från England för sex månader sedan.
Den gången var inte känslan densamma. Innan jag åkte var jag lycklig, pirrig, nervös på ett bra sätt, och skräckslagen inför vad som komma skulle. När jag åkte hem kom jag hem till spillror av det som en gång fanns. Det jag längtat hem till. Idag kan jag undra varför jag längtat hem så mycket, när allting inom mig bara vill iväg igen.
Det finns några få solstrålar som håller mig här, ni vet vilka ni är. Men inget är som förr, och allt förändras. Så varför kändes det som att nästan allt förändrades till något mindre bra? Jag hade allt....Varför togs det ifrån mig när det varade så kort tid?
Men egentligen. Vårat lilla tjejgäng vi hade, hade vi ganska länge. Jag läste gamla saker jag skrev ner på papper i England. Jag skrev en dag: " Vårat tjejgäng är borta, men vännerna finns kvar" Jag var orolig, med all rätt. Bara en del finns kvar idag.
Vår sommar. Sandra den var nästan din och min. Ingen sommar blir sig lik. Men vi kan minnas den med blandade känslor. Mest som en oförglömlig sådan, iallafall för min del.
Och annars? Jag har nog äntligen erkänt vad jag inte vill erkänna för mig själv. Jag saknar.. Jag saknar. Jag vet inte. Mest att det var någon annan som ständigt fick mig att le trots att allt var tvärtom. Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt. Inte för att jag är speciellt olycklig idag. Nejdå. Men det finns en liten saknad i alla människor och detta är min..Nu vet ni. Nog sagt om saken. Nu ska jag sova som den gamling jag har blivit...
Små killarna förut som stötte på mig och Jenn:
"HUr gamla är ni då??"
"- 22. ljög jag utan att blinka"
" Me stor inlevelse: Oh shit"
Gammal är man alltså om man är 22. Tur att jag inte är där än. Nattii!
Dagen idag är någon jag kommer minnas länge, alla känslor inför att åka blandades med ett lugn någon gav mig i några få timmar, när jag glömde bort det som skulle komma. Det var vilbergsmarknad idag...
Om två timmar är det också EXAKT 6 månader sedan som jag tog det stora klivet att lämna min tredje familj och komma hem till mina första och andra. Jag återvände från England för sex månader sedan.
Den gången var inte känslan densamma. Innan jag åkte var jag lycklig, pirrig, nervös på ett bra sätt, och skräckslagen inför vad som komma skulle. När jag åkte hem kom jag hem till spillror av det som en gång fanns. Det jag längtat hem till. Idag kan jag undra varför jag längtat hem så mycket, när allting inom mig bara vill iväg igen.
Det finns några få solstrålar som håller mig här, ni vet vilka ni är. Men inget är som förr, och allt förändras. Så varför kändes det som att nästan allt förändrades till något mindre bra? Jag hade allt....Varför togs det ifrån mig när det varade så kort tid?
Men egentligen. Vårat lilla tjejgäng vi hade, hade vi ganska länge. Jag läste gamla saker jag skrev ner på papper i England. Jag skrev en dag: " Vårat tjejgäng är borta, men vännerna finns kvar" Jag var orolig, med all rätt. Bara en del finns kvar idag.
Vår sommar. Sandra den var nästan din och min. Ingen sommar blir sig lik. Men vi kan minnas den med blandade känslor. Mest som en oförglömlig sådan, iallafall för min del.
Och annars? Jag har nog äntligen erkänt vad jag inte vill erkänna för mig själv. Jag saknar.. Jag saknar. Jag vet inte. Mest att det var någon annan som ständigt fick mig att le trots att allt var tvärtom. Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt. Inte för att jag är speciellt olycklig idag. Nejdå. Men det finns en liten saknad i alla människor och detta är min..Nu vet ni. Nog sagt om saken. Nu ska jag sova som den gamling jag har blivit...
Små killarna förut som stötte på mig och Jenn:
"HUr gamla är ni då??"
"- 22. ljög jag utan att blinka"
" Me stor inlevelse: Oh shit"
Gammal är man alltså om man är 22. Tur att jag inte är där än. Nattii!
Kommentarer
Postat av: Becca
Jo som sagt, vi får väl vara glada att vi inte är 22 än.. Spännande att se hur våra liv ser ut vid den tidpunkten, det kommer hinna hända så sjukt mycket i våra liv tills dess trots att det bara är två år dit (L)
Trackback
