Jag vet att jag tar dig för given. Jag måste...

För när jag inte gör det, är sanning för svår att ta in. Det är de gångerna jag gråter, i rädsla att förlora dig. Du är en av mina bästa vänner, du är den som funnits där längst i den skaran. Du är min idol, min solstråle, så mycket mer!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till när du försvinner. Redan nu fasar jag för den tiden. Det kommer att bli det hemskaste jag varit med om. Och fy. Jag vet ju att man förr eller senare ska dö. Det är livets gång. Men jag vill inte! Jag behöver dig lika mycket nu, som jag behövde dig då.

Var kvar hos mig ett tag till ?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0