Eftersom jag helt plötsligt åkt på världens humördipp igår så kände jag att det som kan få mina mungipor att peka uppåt igen troligtvis är en lång härlig ensamtur på Pärlan. Bra tänkt fröken.

Kom ut dit idag, Pärlan såg kanon ut i sitt nya träns och sitt rena fina vita schabrak under sadeln. Solen strålade och det är en kanondag.

Och vad händer. När allt är som värst, ska hon göra livet surt för mig med. Hon är inte dum min häst, jag vet att hon planerade att kasta av mig så fort jag lät henne trava. Nu vet jag alltså, innan var jag verkligen inte beredd. Vi gick i en sakta jättefin trav, sen tjoff pang bom så är de halsen, hängandes och ner i diket som gäller. Ett fett blåmärke och ett stukat finger, tack tjejen. Suck.

Är i viken nu iaf, ska få mormors tårta, min 21a födelsedag har inte firats här än, och jag fryyyyser. Det är alltid så kallt i hus!

Det händer alla, det vet ju alla.
Jag trodde aldrig att jag skulle falla
Det gick så lätt och sen så fort
Som att passera någon sorts djävulsk port

Men hej hej, jag klarar mig nog
Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog
Hej hej du tände en eld,
jag behöver lite tid för mig själv



As long as I'm alive, baby I'll die for you