Nu har jag sagt vad jag skulle säga och även om jag gråter, även om jag kommer ha ett helvete framför mig de närmsta veckorna, kanske månaderna, så känns de som en sten som lyfts från mina axlar. Jag är helt tom inuti nu. Och jag undrar varför det aldrig är min tur. Varför jag får gå igenom det här, gång på gång, och varje gång blir värre, tar hårdare.

Jag såg min bästa vän, kanske själsfrände, försvinna i samma ögonblick som jag visste att jag var tvungen att låta honom veta. Skulle jag trolla bort mina känslor, hade jag gjort det i samma sekund som jag insåg att dom fanns. Men hur kan man? Ända sen jag fick reda på att den här helgen skulle komma, visste jag hur de skulle sluta. Någon annan blir lycklig igen. Och den personen är inte jag. Igen. Alla planer, allt roligt som skulle komma tillsammans med den vänskap som fanns. Allt är bara borta, som om det aldrig funnits. Det spelar ingen roll att känslorna skulle kunna gömmas, både för mig och för dig. För så länge dom finns är dom ett hinder i den livslånga vänskap som skulle kunna vara. Den jag ville skulle finnas. Den jag vill ska finnas. Fan också.

Att hoppa framför ett tåg skulle kännas mindre.