Två helt underbara veckor har passerat. Jag har varit i en rosa lycklig liten bubbla, livrädd för vad som skulle komma, men stark nog att våga ta steget. Har varit livrädd för att bubblan skulle spricka. Och visst. Det gjorde den. När jag minst av allt anade det, var du den sista jag trodde skulle göra det.

En chock. En brutal chock, och jag är helt förtvivlad. Det är så oväntat. Jag gråter hejdlöst, skakar, hjärtat dunkar hårt inom mig. Har bara mått såhär en gång innan, för ungefär 15 månader sedan. hopapdes då att jag aldrig skulle behöva gå igenom det igen. Men det blev en gång till. och jag antar att inte heller den här blir den sista. Så jag gråter. Och låter mig själv må dåligt. Och jag sörjer världens finaste kille.

Och jag hoppas att jag snart har ork och hopp nog om att få leta efter lyckan igen.