Livet sätter oss på prövningar ibland. Ibland enklare sådana. Ibland svårare. Ibland rent av jävliga. Det är då man undrar vad man har gjort för att förtjäna det? Jag förstår inte varför livet inte bara kan bli aningen lättare. Det ena avlöser det andra. Det var länge sen jag vaknade och kände, gud mitt liv är toppen! Nu är det mer att den ena kvällen och nästa morgon avlöser varandra med halv ångest, ibland med tårar, och alldeles för sällan med ett leende. Just nu har jag blivit kränkt och sårad på samma gång och hjärtat mitt slits av hårda händer åt olika håll.

Jag har ångest över att jag vill resa, jag måste flytta ut härifrån innan jag blir galen, och jag vill så gärna ha en bil, det skulle göra allt lättare. Jag vill ha det stora rosa fluffiga molnet att sväva på, jag vill känna pirret i kroppen genom magen o ner i tårna, jag vill ha ett jobb med mer utmaning och jag vill veta vart mitt liv ska ta vägen! åh! Frustrerande. MAN KAN INTE FÅ ALLT! Jag vet! Men de känns inte som jag någonsin får något om är tillräcklig bra att nöja sig med!

Och jag går och känner mig helt tom. För efter det som gjordes mot mig, vet jag ingenting. Jag vet inte vad jag känner. Och vad jag borde känna. Och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Det finns någon som låter mig glömma ett tag, men det är bara fel, det vet vi ju. Men jag gör ju allt för att glömma.

Och jag reser mig upp efter att ha fallit, förvirrad, tacksam över att jag inte är ensam i världen och försöker med all min kraft fokusera på det enda som jag har att se fram emot nu:

Valborg! Då ska jag få allt.
 
En tanke till mina fina vän också. Jag finns här för dig om du behöver mig.  Jag förstår att det är jobbigt.