Min döda dag blev räddad. Jag får jobba istället. 15-21.30. Great one. Pengar pengar. Hittade ett gammalt dagboksinlägg från bränntorp i påsk:

" Bränntorp

Då är man på plats i Bränntorp. Klockan är 16.27. Jag har inte ens varit här ett dygn, men jag klättrar på väggarna. När blev det såhär? Bränntorp har alltid varit platsen för glädje, har så många fina minnen härifrån och jag brukade gnälla på Hampus när han inte ville åka hit. Nu kan jag förstå honom på ett sätt. Det kryper i kroppen. Vi har inget rinnande vatten. Ja, det är sant INGET RINNANDE VATTEN. Men ska det vara vinter i Bränntorp så är det något man får leva med. Och vinter föresten är det verkligen. Har snöat och blåst hela dagen. Förra året, eller förrförra? Tog Jimmy och Hampus årets första dopp vid påsk...Nu är det is på sjön.Något är grymt fel.

Bränntorp är också stället där jag ALLTID sover. Och jag sover gott. Inatt har jag sovit typ noll. Mardröm på mardröm, vaknade kallsvettig. Jimmy väckte mig två gånger, och sen vaknade jag för gott ca 7! Ofta man vaknar sju, här kan jag annars sova till elva utan att vakna en enda gång. Jag trodde inte det skulle bli såhär. Att ingenting skulle vara sig likt. Det gäller det mesta faktiskt. Det mesta är en "chock to the system" som Julie brukade säga. Jag saknar dom. Jag saknar mitt liv där.

Under min tid i Colerne trodde jag faktiskt att tiden stannat.Allt jag gjorde vara att räkna dagarna tills jag fick åka därifrån. Jag trivdes men ville hem till tryggheten där jag trodde att allt skulle vara som vanligt. Nu, tre veckor (redan så mycket, tider går fortL ) efter hemkomst, har jag insett att det var Colerne som var en trygghet. Jag visste var jag hade folket, för det var inte många att hålla reda på. Jag hade rutiner som inte direkt ändrades eftersom det var mitt jobb. Jag hade Sian, Emma och BigCal som underhöll mig och som jag verkligen kunde prata med. Jag trodde ett tag att man måste skapa sig sin egen trygghet.

Sen kom jag fram till något annat: Man kan inte skapa sig trygghet, för den kan när som helst raseras. Allt man kan göra är att ge sin egen trygghet till andra och hoppas att man får den tillbaka. Men frågan är vem är värd att ge den till? Vem är viktigt för mig? För en månad sedan hade jag verkligen kunnat rabbla i evigheter. Åh vad ni betydde mycket! Jag sa det till er. Ni visade ert stöd gång på gång. Jag visste vad som var viktigt för mig när jag steg av planet på Arlanda. Vet jag det längre? Varför känns det som att de flesta fotspår leder bort från mig? En sak är säker. Jag tänker inte följa någon annans fotspår. Jag tog mina första egna kliv efter säkerhetskontrollen på Norrköpings flygplats den 31e augusti 2007. Nu fortsätter min väg åt ett håll som jag inte vet slutet på. Jag vet inte var jag ska stanna på vägen. Vilka stopp som kommer göras. Men någon gång kommer det att bli bra. Det vet jag. Fråga mig inte hur. Jag bara vet.

Colerne lärde mig så mycket. Jag skulle önska att ni kunde se allt mina ögon ser. Jag skulle vilja att ni kunde känna förhoppningarna och glädjen jag hade när jag kom hem. Hur snabbt den raserades och ersattes med förtvivlan när jag insåg att ingenting var som väntat med någon. Hur något i mig säger åt mig att ge fan i allt, men att ändå inte ge upp. Att inte allt ska förändra den tjejen jag en gång var. Den tjej jag kan se små skymtar av då och då. Julie sa till mig: " Det är svårt att komma hem och se hur alla har förändrats. Men tänk på vad dom ser: De ser en ny starkare Josefina som kanske skrämmer dom en del."

Men vet ni vad? Det är nog inte vad ni ser. Jag tror nämligen inte ni ser alls. Titta i mina ögon. Och ni kommer kanske, kanske se vad jag ser.  "