Vet inte om de blir fler inlägg efter detta. Inte från Colerne alltså. Sluta blogga kommer jag nog aldrig kunna göra. Någonstanns måste man få ur sig allt. Även om allt inte kan skrivas.. Jag har lekt psykolog de senaste dagarna. Vänt ut och in på hela mig själv, funderat på hur och varför, resultatet har gjort att den del saker är klara medans fler frågor bara dök upp.

Jag är totalt mentalt utmaddad. Igår gick jag runt som ett spöke mer eller mindre. De andra märkte de, lät mig vara ifred och bara ja, fundera ännu mer helt enkelt. Någon gång kankse jag får svar på alla frågor. Kanske inte. Vill jag veta? Jag vet inte det heller. Jag vet ingenting egentlgen.

Jag har så mycket jag vill säga. Inga ord kommer ur min mun. Jag har ont i huvudet.. Jag vet att panodilen inte kommer hjälpa. Jag är hungrig. Jag känner inte för att äta. Jag fryser. Inte ens ett bad med brännhett vatten kunde värma mig. Jag är trött. Jag kan inte sova. Jag vill gråta. Det kommer inte längre några tårar. Jag skulle vilja vara glad och skratta. Jag kan inte ens le. Jag vill ut o göra saker. Kroppen lyder inte. Jag vill sluta tänka. Men det bara fortsätter. Jag vet inte något längre, jag vet varken ut eller in helt enkelt.

Boken jag läste , eleven minutes, berättade jag ju om. Den påverkar allt. Det var likadant med de andra två böckerna av honom jag läste. De har förändrat tusentals människors sätt att se på livet och att leva, så det är inte bara jag som är lite väck och bryr mig väldigt mycket om vad en bok säger med, det är samma för tusentals andra.
En av böckerna förändrade inte mycket. Den fick mig bara att verkligen tänka till. Den andra fick mig att börja uppskatta personerna runt ikring på ett helt nytt sätt, jag kunde börja berätta det för dem och jag kunde välja vad som skulle vara viktigt för mig. Vad denna boken kommer att ge mig vet jag faktiskt inte. Just nu bara massa frågor utan svar..

Eftersom det är ett av minsta sista, eller kanske det sista inlägget härifrån, måste jag väl berätta lite till vad som händer här. Nudelrestaurant i lördags, inte toppen men inte heller dåligt. Alltför hög ljudnivå, efter en timme hade jag fått nog. Plågades nog ytterligare en, innan det var dags att åka hem. Dom andra försvann till Nick o kollade rugby, några barn var kvar här. Men det var snart sängdags för dom. Själv kollade jag tv halva natten, och låg vaken till tre kanske. HUm. Söndag ja ni vet ju , ridning, sen några dötimmar, sen middag hos nick, sen hem o göra ingenting.

BigCal kom, sista gången jag träffade honom också. Vi såg en film som hette collateral, rätt bra när man väl kommit in i den. Sen såg vi cruel intensions, alltid lite smårolig. Julie sov hos Nick, givetvis vaknade TOby och grät efter mamma. Jag tog telefonen, slog numret till Julie, fem minuter senare var hon hemkomen. Inte en chans att jag stannar i en till två timmar för att få honom att sova en gång till. Det är faktiskt över mina plikter.

Imorse var det en vacker frostig morgon, bestämde mig för att ta min sista promenad ner till box. Hade kameran med mig. Kommer sakna utsikten. Jag kommer sakna vissa människor mer än andra. Och nu vet jag vem jag kommer sakna mest. Jag undrar också hur hela äventyret kommer sluta?

Tredje bilden är Colerne sett nerifrån. Inte precis i botten på box, dit jag går, men nästan. Fasaner finns det gått om, Träden är rätt vackra eller hur? Det sista träden pekar upp mot colerne. Många gånger tycker jag det påminner om en människa, som håller i ett barn och samtidigt visar vägen. Kanske skickar hon bort någon. För ja, för mig är det en hon. Nu blir det djupt men ändå. Har alltid tyckt att det är något speciellt med det trädet.  Kolla hästen. Ser det inte ut som Pluto? =)